minnyagraviditet.blogg.se

Min dotter Liv dog i min mage i 33:e veckan den 13 juni 2016 och hon ligger begravd på Västra kyrkogården i Göteborg. Under graviditetens tredje trimester fick jag en aktiv sjukdomsperiod i min kroniska tarmsjukdom, Crohns. Till följd av att jag fick ett skov blev jag inlagd på sjukhuset för intravenös kortisonbehandling. Strax efter att jag var färdigbehandlad somnade min dotter in.Blodet i moderkakan hade koagulerat och hon fick ingen syre eller näring. I samband förlossningen fick jag preeklampsi, eklampsi, HELLP-syndrom, DIC syndrom och till följd av det höll hela min kropp på att stänga ned, men med hjälp av sjukvårdspersonalen överlevde jag. Till följd av vad som hände har jag antifosfolipidantikroppar i blodet. De här antikropparna gör att det finns högre risk för mig att få liknande symptom vid nästa graviditet. Bloggen belyser saknaden efter Liv samt önskan om och resan mot att bli gravid igen.

Andra behandlingen av Entyvio

Kategori: Allmänt

Har varit utskriven från sjukhuset sedan dagen innan midsommar. Midsommarafton var jag så himla dum och åt chips, godis, jordgubbar, grillad mat samt drack snaps. Det var ju verkligen ingen höjdare. Särskilt eftersom det inte fanns någon vattentoalett, utan en sån där avfallet bränns efter en varit på toa. Kvällen blev kaos i magen och även dagen efter.
 
Efter det har jag tagit det mer försiktigt med maten. Slutat dricka alkohol helt, och försökt få i mig så mycket antiinflammatoriska livsmedel jag bara kan. Har till och med börjat med Spc flakes igen, någon jag käkade för säkert 10 år sedan nu. De verkar faktiskt hjälpa lite, i kombo med all annan medicinering. Reglerar vattenbalans och proteinhalter i tarmen på något vis. Står på 30 mg kortison nu, så dosen är fortfarande hög. Känner att skovet är på väg att vika sig ! Det känns bra i hela kroppen. 
 
Fick andra infusionen av Entyvio i morse klockan åtta och har inte behövt vara på toa sen dess, så skönt! Har inte ens varit orolig eftersom känslan är så allmänt stabil. Att det kan göra sån stor skillnad! Igår när jag var på stan var jag tvungen att panikspringa på publika toaletter 3 gånger och idag bara traskar jag runt lugnt.
 
Märker att jag är väldigt orolig i själen dock. Vaknar upp runt 3-4 varje natt (för att jag måste på toa) och sen somnar jag inte om. Känner att jag har ett ständigt underskott av sömn och kan somna precis när som helst på dagarna. Vet inte om det är på grund av kortisonet eller om det är för att det börjar närma sig Livs ettårsdag. Har haft lite svårt att acceptera hennes död de senaste veckorna. Vill liksom inte riktigt tro att det kan vara sant, att livet kan vara så grymt.
 
Börjar bli redo nu för att åka tillbaka till specialförlossningen. Det fanns en bok där föräldrar som mist sitt barn skrev ned sin berättelse i anslutning till förlossningen. Jag hade inte möjlighet att läsa då, eftersom jag blev i princip blind av det höga blodtrycket jag fick till följd av havandeskapsförgiftningen. Jag vet dock att jag försökte skriva något i boken, men jag minns inte vad. Hade varit fint att se vad jag och de andra har skrivit. Det är inte så många som kan relatera till känslan att hålla sitt döda barn i famnen, så jag kanske kan finna någon slags tröst iatt läsa de andras tankar.
Kommentera inlägget här: